Ja, det är faktiskt så.
Klara våran underbara hund, jag har verkligen försökt få henne till att bli "min hund".
"jag förstår inte, för det går inte", som Mamma Mu sjunger.
Jag försöker verligen bygga upp kontakten mellan oss, och ibland tror jag verkligen att det gått, med sedan ser jagvilken kontakt Daniel och Klara har och ser då att vi inte har det, hon och jag...
Men hon är en underbar hudn, det är hon. Hon är så bäst! Bara att jag vill ha en hund som ser mig, som Klara ser på Daniel!
Och då kan man undra hur det blev så?
- Jo när vi skaffade Vilma så valde Klara bort mig, för jag missade att se hennes potensial.
Då tyckte våran tränare att Daniel sklle testa och så skulle vi se om det blev bättre, och jo visst blev det det.
JAg tränade upp Klara till att bli så duktigt från att vara "fel lärd" när det va nästan klart kom Vilma och Jag och Klara miste kontakten. Sålde Vilma För att det inte va tillräckligt med tid till henne och hennes energi, tyckte jag då. Nu när jag kämpar med Klara så märker jag hur lite hon orkar/vill göra med mig...
Jag brukár gå eliuspåret ibland med henne med brukar få dra henne sista biten, hon orkar inte, hart det verkat so men allt handlar väl om hur kul man tycker att det är. Så verkar det nu iaf.
Men jag älksar henne hon är alltid "min Klara,". Men jag skulle vilja bygga upp en kontakt med en egen hund.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar