Den privata sanningen...

Ja, och så kommer vi till det att man ska vara ärlig mot säg själv och mot andra.
Och nu har jag ljugit för både mig själv och andra ett bra tag.. varför? Det vet jag inte, det kan jag inte svara på.
Men jag kan säg att jag har faktiskt ljugit omedvetet.


I lördags kom min syster hit efter att Daniel ring och pratat med henne. Hon kom, vi pratade.
Hon såg till att jag fick den hjälp jag behöver...

Jag som person har svårt att visa när jag mår dåligt eller inte orkar mera, jag kör på som vanligt och när någon råkar få en glimt av att jag kanske inte mår oki, skyller jag på enbart trötthet eller på dåligt järnvärde, eftersom jag vet med mig att jag har haft dåligt järnvärde innan så är det så lätt att lägga skulden på något sånt. Och då skyller jag på det så jag nästintill tror på det själv. Och då känns det lite bättre för då ställer jag in mig på att det inte är så farligt.
Men nu ska jag gå och kolla min värde med så dom är som dom ska.


Min tankar går lite att...
Alla andra klarar ju att jobba och alla andra klarar ju att jobba och ta hand om barn och familj och sitt liv. Varför klarar inte jag det då? Jag ska ju med klarar det då!

Egentligen är jag en öppen person, som har lätt för att prata om känslor osv. Men denna gången blev det för mkt och jag kände inte efter.

Jag hoppas att allt bara ska bli lättare med tiden med det kan ju bli värre ett tag innan det blir bra. Jag vet inte om jag kommer skriva mera om detta, jag gör det om jag känner för det eller så gör jag inte det mera.



Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att må så här...